Hörneå bys hemsida www.becken.se
läkten Bergström - Artikel 4
Anders Ersson 92 år
Av kärnfriskt västerbottniskt virke
En pratstund med Anders Ersson i Bäcken på hans 92-årsdag.
Denna sida har sin grund i en artikel ur Västerbottens-Kuriren, om "post-bonden" Anders Ersson i Bäcken. Anders Ersson föddes år 1832. När artikeln skrevs var han 92 år. Således var det år 1924 som Västerbottens-Kuriren kom på besök för att berättade om den gamle bonden från Hörneå, eller Bäcken som var byns officiella namn då det begav sig. Skribent var Ernst Gavelin. Och, av texten tycker man sig förstå att skribentens far tycks ha varit skollärare i Hörnefors med början på 1880-talet.
Bild 1. Se text.
Urklippet har två bilder, den ena visar Anders på förstugukvisten (bild 1), och den andra visar 4 generationer Bergströms (Anders, Erik, Anders och Karl-Erik, läs nedan). Dessa bilder är rastrerade och dessutom kopierade till papper, och därmed av dålig kvalitet. Angående artikeltexten är denna ganska lång och lite poetiskt yvig, enligt tidens sed. Stavningen från 1924 är inte den av idag, och datorns rättstavningsfunktion protesterar å det allvarligaste. Det blir inte bättre då Gabrielsson försöker återge Bäcken-dialekten från förr. Han inleder:
Septembersolen ligger så välsignat vacker och varm, över trevna röda stugor och nyss bärgade tegar med skylarnas mångfald i täta, välordnade rader. Välmående kossor fråssa på lägdornas saftiga höstbete, och hästarna njuta i björkhagen sin ljuvliga frihet och vila mellan sommarens andtider och vinterns mödor.
Anders Ersson var en pigg 92-åring, förstår man med tydlighet. Han var son till Erik Eriksson, även kallad ”Spel-Erik”. Om den senare och dennes musicerande kommer en annan artikel skrivas. Anders Ersson var far åt Erik Bergström, som kan läsas om i ytterligare en artikel på Becken-webben. Anders Ersson inledde serien av 90-åriga ”Bergströmmarna” som plöjt Hörneås åkrar, följt av Erik och senast Anders Bergström. Flera av ”dagens” Bergströmmare är på god väg även de.
Nedan görs några utdrag från artikeln, av historiskt intresse, som exempelvis missväxten vid 1850-talets mitt. Det sägs att isarna låg fram till midsommar, något som skulle glädja dagens skorterfolk, men absolut inte dåtidens bönder.
De gamla, mycket gamla minnena rullas upp, och 92-åringen berättar livligt och medryckande, ofta kryddande med ett roligt skämt. Till och med allvarliga ting kunna på detta långa tidsavstånd tagas lätt nog. Eljes har nog solskenshumöret prövats till det yttersta under längesedan svunna, hårda tider, Som t.ex. 1856, då sommaren var kall och grödan inte hann mogna. ”Jag hade 9 ½ led i hässjan, men det blev ingenting av’et, utan jag måste köpa ryssråg att blanda med”. Eller då frostnätterna hotade och man skar i månskenet så långt in på natten det var möjligt för att bärga åtminstone något led brukbart korn till vinterns grötgrytor. Det hände dock någon gång att kornet frös t.ex. ut i skylarna.
Idag finns bara minnen och gamla byggnader kvar från Hörnefors sulfitfabrik. År 1924 var Hörneforsfabriken en i raden av Norrlandskustens alla exportmaskiner som bidrog till landets välstånd. När man pratar industrihistoria 1924 så var det istället Hörnefors Bruk och dess järnhantering som beskrivs. Formuleringen ”senare tiders masugn och valsverk” är speciellt intressant, att det var så färskt i minnet att man delade upp perioden. Dessvärre återger inte artikeln mer detaljer om händelserna 1809, då ryssen var på besök. Om ”Kriget i Becken” kommer en annan artikel på Becken-webben berätta.
Anders Ersson erinrar sig spiksmidets och stångjärnshamrarnas tid på Hörnefors liksom naturligtvis också senare tiders masugn och valsverk. Präst hade man även då på bruket, men han predikade varannan söndag i Strömbäck. Från sina barndomsår har han t.o.m. livliga intryck från finska krigets ofärdsår genom faderns och moderns berättelser om krigshändelserna mellan Hörnefors och Öre älv. Fadern var år 1809 tio år och modern något äldre.
Det sägs på annat håll om Anders Erssons far, Spel-Erik, att hans fiolspelande inte tilltalade kyrkan. Denna tanke flödade nog genom Anders Erssons huvud när han svarade på nästa fråga.
Småningom nå vi fram till nutiden och dagens innebörd. Anders Ersson tillåter sig påpeka, att den som skrivit om honom i tidningen, att han nästan varje söndag går till kyrkan i Hörnefors, ”nog ha löge nalta på mej. Inte går jag så ofta”.
- Men har Anders Ersson under sitt långa liv sett en tidning som int’ lög nalta?
- Nää, en tocken tidning vor’ nog utå bätter sorten!
I slutet av artikeln kommer skribenten in på frågor om framtiden, vilket kan tyckas lite otaktiskt. Hur pigg den 92-årige Anders än må ha varit insåg han nog att livet har en bortre gräns. Här kommer hans skämtlynne fram.
Nu samlas barn och barnbarn och barnbarnsbarn i långa rader för att fira den vördade åldringens högtisdag. Gubben blir ivrig och raskar på med kaffet, men äldste sonen lugnar honom:
- Vi ha ingen brådska, vi ä ju förmånstagare vi också.
- Ja, förmånstagare ja, reflekterar Anders Ersson, det är snart alldeles för många förmånstagare, så äldsten borde börj på pallra sig bort. Men jag är int riktit gåli än!
- Nej, bestyrker sonhustrun, han ser ju så kry och ungdomlig ut ännu.
- Tja, skryter Anders Ersson med den pigga pojkaktiga glimten i ögat, då jag har tvättat mig och rakat mig och ser mig i spegeln, så ser jag ju rakt ut nästan som en annan människa!
- Det blir tid att bryta upp, och jag lovar komma igen en annan gång.
- Bara du hinn!
- Å, om inte förr så kommer jag i dag om åtta år.
- Då får du komma ner på körkgårn. Du kan hitt’ igen mig där också, jag har en sten på hustruns grav. Och där ligger jag om åtta år.
Anders Ersson hann inte fram till ”hundratalet”, han dog 1927, med andra ord 3 år efter att artikeln skrevs. Tydligen höll det på att gå illa redan innan 92-årsdagen, ty Anders lär ha ramlat och ådragit sig ett ”styggt” sår i huvudet. Om detta sägs, då sköterskan skulle ta bort stygn och bandage från såret:
-Äsch, lätt’e sitt, sa Anders Ersson. Och då man sade att det var ett styggt sår, som kunde ha tagit död på honom, medgav Anders Ersson eftertänksamt:
-Tja, jag har tänkt mej det, att hadd int’ skallen vyre sä gammal, så Gud vet hur hä hadd gått.
I boken ”Hörneå, vår by, dess historia” berättar son-son-sonen Karl-Erik Bergström att Anders Ersson var en rätt ”bister gubbe” och hade en ”vass tunga”. Uppenbarligen var man lite ”rädd” för gamlingen. Annars får man intrycket av artikeln i Västerbottens-Kuriren att gubben verkar ha varit rätt rolig. Förr i tiden hade man nog ganska stor respekt för de gamla. Humor med inslag av ”ironi”, som Anders Ersson ger prov på, kunde nog tolkas på olika sätt. Respekten för de gamla är nog en tradition som svängt över åt det motsatta hållet idag, på gott och ont. Begrepp som ”byålderman” saknar innebörd idag, eller betyder snarare en plats på ”hemmet”, fortast möjligt, ett betänkande som ger eftertanke. Nätskribentens egen artikel om Anders Ersson avslutas med en bild ur boken ”Hörneå, vår by, dess historia”. Här ses Anders med sin fru Johanna Christina, och om herren i bild är ca 50 år torde fotot vara taget någon gång under 1880-talet.
Bild 2
Gunnar Engström, 2009-02-14
Har Du något att berätta? Maila Din berättelse eller artikel till redaktionen.
Besökare
Hörneå bys hemsida www.becken.se